fredag 1 februari 2013

Förändring

Jag har en tendens att börja tänka en hel del framåt kvällskvisten. Ibland tänker jag alldeles för mycket för min egen hälsa. Det är en dålig egenskap jag har. Men jag sitter och tänker på hur fort ens liv kan förändras. På två sekunder och ditt liv kommer aldrig vara som någonsin har varit. Detta kan både vara positivt och negativt så klart. Men tyvärr fokuserar vi ofta på de negativa delarna. Undra varför vi gör det egentligen? För smärta är så hemskt jämfört med glädje. Att glädjen tar man nästan för givet, medan smärtan inte är där allt för ofta men när den väl kommer gör det ont. Ibland har jag lust att bli världens smartaste människa som förstår helt och hållet hur hjärnan fungerar. Fast det skulle vara ganska jobbigt, att bli smartaste människan på jorden alltså.j

Jag har en stor förändring som gjorde att mitt liv aldrig skulle bli sig likt igen. Det var när min mamma tog sitt sista andetag och somnade in. Den dagen förändrade hela mitt liv. Tanken som kom upp; vad ska jag göra nu? Det vet jag än inte idag, jag vet fortfarande inte ibland vad jag ska göra. Men ändå så lyckas jag göra någonting och det där någonting fungerar oftast bra. Efter mammas död hittade jag tillbaka till livet och lyckan, även som perioden runt omkring själva händelsen ibland är suddig och ibland är klarare än glas.

Att leva vidare efter sin mammas död är en livslång process. Det blir absolut lättare. Men det finns alltid någon som ligger och gnager på hjärtat. Ibland kan det vara av ren kärlek, jag kan känna mig glad över de nästan 13 åren vi fick tillsammans. För den relationen vi hade, det tror jag tyvärr inte överdrivet många har med någon av sina föräldrar. De 13 åren var fylla av så otroligt stark kärlek mellan 4 personer i en familj. Kanske var det på grund av cancern som vi var en så tight familj. Idag består familjen av 3 fysiska personer, men vi kommer alltid vara 4 personer. Jag, min pappa och min bror delar så mycket sorg och minnen att vi fortfarande står som en tight familj. Vilket jag är så oerhört glad över.

Ibland kan den gnagande känslan bestå av sorg, saknad och smärta. Tyvärr är det oftare detta alternativ. Den smärtan som kommer upp när jag saknar min mamma vill jag inte att någon ska genomlida. Den kan vara så äcklig.

Den här förändringen av mitt 12 åriga liv har gjort att jag idag snart 18 år har blivit en stark person. Kanske konstigt att säga så om sig själv, men jag är en stark person. Även om vissa stunder känns jag som den minsta och svagaste personen på jorden. Snart är det 5 år sedan min mamma gick bort. 5 år, det är helt jävla sjukt. Jag har levt utan henne i 5 år, jag kommer leva utan henne hela mitt liv.

Under de här 5 åren har jag genomgått massor av saker. Jag har förlorat vänner, gjort slut med pojkvänner. Att förlora vänner och pojkvän har varit så sjukt jävla svårt. Men fortfarande, efter mammas död så förändrades min syn på världen. Du kan känna dig som svagaste personen på jorden när du bryter upp ett förhållande, men du vet att du klarar det. Efter att ha förlorat din mamma klarar du allt känns det som. Efter mammas död, insåg jag faktiskt att människan är så mycket starkare än vad man tror.

Precis vid mammas död trodde aldrig att jag skulle kunna sitta och skriva den här texten. Jag trodde att mitt liv var förstör för alltid, jag trodde inte att jag skulle kunna känna lycka igen. Men de senaste åren har jag känt så jävla mycket lycka. Det här är den första utförliga texten jag publicerar offentligt om min mamma.

2 kommentarer:

  1. du är så jävla stark min underbara Lolo. kom ihåg att jag alltid finns här <3
    din vendelusch

    SvaraRadera
  2. Oh. My. God! Vad du är stark! Jag avbröt körkotsplugget för att pigga upp med lolo-läsning, och slutade med tårar i ögonen! Jag kunde inte begripa den kvällen sommaren 2010, under första lägerveckan på konfen att du berättade om din mamma med sån känsla så att jag blev riktigt rörd (inte för att det är svårt, men känslan finns där fortfarande) och samtidigt vara så stark! Du bevisade någonting för mig som jag inte kan sätta fingret på än idag. Jag kan inte beskriva det eller illustrera det, men det var något! Men du skall veta att du är GRYM! Och jag följer dig hack i häl, så gott jag kan i alla fall!

    Var rädd om dig (precis som du var igår, är idag och kommer vara imorgon! För det finns ingen annan som du!)

    STORA KRAMAR, INGRID

    SvaraRadera