söndag 21 april 2013

Lycka

Har haft världens bästa helg med världens bästa människor. Det är helt sjukt hur man kan känna sådan kärlek för ett par människor. Det är helt sjukt alla vi hamnade i samma klass. Att vi alla är så olika men gör världens bästa röra. För vi är en enda stor röra, världens bästa röra. Där varenda person behövs för att det ska bli så bra som det är. Vi är en enda stor röra och min kärlek till alla er är obeskrivlig.

Här kommer några bilder från när vi åt frukost. Gårdagen slutade med att jag, Ingrid, Esther, Amanda och Elin satt uppe till klockan halv fyra och pratade om precis allt.






torsdag 18 april 2013

Tänk om alla hade lyckan att umgås med dessa varenda dag

Då hade varenda själ på planeten varit lycklig ( dessa bilder är tagna från instagram)




























söndag 14 april 2013

4 timmar

Om 4 timmar och 7 minuter är den här äckliga veckan över. Som ja har längtat. Har haft en ren helvetesvecka. Länge sedan jag mådde som jag mådde den här veckan. USSSCH. Som tur var helgen lite braig i alla fall. Jag fick finbesök från Stockholm och träffade en gammal vän jag inte träffat på länge. Sen vankades det 90-talsfest. Men även under helgen fast den där jävla klumpen där. Klumpen som tynger ner mitt humör så sjukt mycket. Jag kan nästan inte låtsas att vara glad när den är där, och om man inte kan låtsas då är det dåligt.
Men nu är det snart över och jag är redo att lägga det bakom mig.

Bilder från den braiga helgen:




tisdag 9 april 2013

Det enda jag vill och det enda jag gör är att sova. När är det över?

.

Orkar inte

fredag 5 april 2013

.

Precis när allt är perfekt, jag älskar att leva, jag älskar att jag är omringad av världens bästa vänner. Precis när jag känner lycka. Då måste smällen komma. Smällen som jag hatar så otroligt mycket. När jag inte älskar att leva, när jag bara vill ligga ner och gråta men det kommer inget. De dagar jag bara vill skrika ut all smärta. När jag vill ha en kram av en speciell person. De dagar mina tankar bara spinner och spinner. Men det värsta av allt; stenen på bröstet som inte försvinner. Smärtan som gnager så hårt att det känns fysiskt. 

Varför ska allt denna skit hända mig? Varför just Sara Nilsson som bor i lilla Sverige? Vad fan har jag gjort? Varför ska just jag känna denna smärta så fort jag känner lycka?

Svaret på detta; Min mamma dog när jag var 12 år och livet är så jävla orättvist. Men svaret på varför just hon fick cancer kommer jag aldrig att få. Och det är den enda frågan jag vill ha svar på.