torsdag 3 oktober 2013

Värme

När ska det släppa och jag får känna glädje igen? Nu får det vara nog, dags att ta tag i.

torsdag 5 september 2013

Det här med livet

Ni vet den där viktiga saken som gör att vi lever? Det där som kallas livet. Ibland ställer jag mig frågan varför? Inte varför jag är här. Utan mer varför är jag här om det ändå ska göra så ont. För det gör riktigt ont, inte särskilt ofta. Men just nu gör det förbaskat ont. Det var bara igår när jag ställde mig i hissen och kände ett brännan knivhugg i bröstet. Ett hål som sa till mig att gå tillbaka och lägga mig i sängen. Men det gjorde jag inte utan jag satte mig på cykeln och gick i en roll. En roll som inte är Sara, det var som en annan person. Det var en tjej som cyklade till skolan utan ett leende på läpparna, för just då kändes det aldrig som att jag skulle kunna le igen. Varför? Jo för den där klumpen av hemskheter som satt fast i mitt bröst. Jag mådde så dåligt att det började kännas av fysiskt. Jag har känt så några gånger innan, men senast var väldigt länge sedan.

Jag kom till skolan tvingade mig att sätta mig på den tråkigaste lektionen någonsin. Jag led igenom hela lektionen också i någon slags roll, rollen kunde fortfarande inte le. Jag gjorde det jag skulle sen sprang jag ut därifrån. Det som är bra med skolan är att där blir jag upplockad, tjejerna ser mig direkt och tar tag i mig. Många  frågade hur det var med mig och jag sa bra. När det inte alls var bra. Det var allt annat än bra.

Sedan satte vi oss i kafeterian och jag fick panik på grund av alla röster som var där inne. Jag ville bara springa därifrån och aldrig komma tillbaka. Men i stället för att göra det tog jag hjälp. Jag gjorde något jag aldrig brukar göra, jag frågade om Elin ville följa med ut. Och innan jag ens hunnit komma ut genom dörren rann tårarna. Jag fick vräka ur mig allt, och Elin erbjöd sin axel. jag. Jag fick säga de orden som jag så sällan säger; jag saknar min mamma. De orden kan jag skriva ut på instagram eller på twitter, men jag säger de aldrig högt. Varför vet jag inte. Men jag sa orden och när du artikulerade sig ut från min sladdriga mun föll en liten sten av mitt bröst. När jag fick en kram av Elin förr en till av.

Jag kom in till resten av tjejerna och några grus föll av, men jag blev så otroligt  trött. Jag var utmattad av mina egna känslor. Jag åkte hem och sov.

Idag har jag mått mycket bättre och glädjen börjar komma tillbaka och det är så skönt. Men så här på kvällskvisten kommer känslorna lite lätt tillbaka, inte alls lika mycket som igår men en del.

-Jag saknar min mamma.

Obs, jag publicerar endast den här texten för att jag vet att få läser min blogg, och de som läser är mina närmaste.

fredag 30 augusti 2013

Denna tjej

Alltså Elin, tack dör att jag bara får vräka ur mig allt till dig. Att du står ut och orkar lyssna. Det är inte många som jag är så trygg med som jag är med dig. Världens finaste tjej. Allt är bara så enkelt med dig.










tisdag 27 augusti 2013

Ibland

Ibland vill jag att det ska vara en tid tillbaka. Vill tillbaka till då det var lättare samtidigt som det var svårare. Det var lättare för du var aldrig ensam, svårare för du aldrig var ensam. Jag har älskat mitt liv senaste tiden, ingenting fel alls. Men just ikväll, bara för ikväll vill jag tillbaka. Tillbaka till den tiden då jag bara kunde ta upp telefonen och ringa.

söndag 30 juni 2013

Mamma

Saknaden efter en person du aldrig kommer få träffa igen, går inte att beskriva hur ont det gör. 

måndag 10 juni 2013

Hennes doft

Jag kommer ihåg en gång, det är flera år sedan nu. Jag hittade en grön tjocktröja som luktade exakt som mamma, den hade hängt på en krok sedan hon gick bort. Det var bara några månader efter hennes död. Jag blev så uppfylld när jag hittade tröjan. Det första jag gjorde var att lägga mig med den  sängen och bara lukta. På något sätt så kändes mamma så levande igen, det var nästan som att jag låg bredvid henne i sängen, som vi alltid brukade göra. Bara ligga i sängen för hon hade ingen energi till annat, men hon ville ha sällskap. Så vi två låg där i flera timmar och pratade om allt eller ingenting.

När jag låg där med den gröna tröjan kände jag mig lite mer hel. Jag kände att mitt hjärta inte var helt krossat. En bit hade fallit tillbaka på dess rätta plats. Jag använde tröjan så otroligt mycket, varje dag, varje natt. Till slut luktade den bara som mig. Jag blev så ledsen, helt förstörd. Det kändes som att det sista levande jag hade kvar av mamma var nu borta. Jag hatade tröjan samtidigt som jag älskade den.

Fast det var inte det sista levande jag hade av mamma. Jag har levande saker av henne varje dag. Varje minne jag har, är så levande ibland att det sticket ibland. Ibland är minnen motsatsen och är så suddiga att jag knappt kommer ihåg. Sedan jag hittade den gröna tröjan har flera bitar fallit på plats i mitt hjärta. Men det är fortfarande inte helt, och det kommer nog aldrig bli. Men det blir enklare.

Men just nu, just nu vill jag bara känna min mammas doft igen. Känna den underbara doft som hade, den doft jag inte längre kommer ihåg. Jag HATAR att hennes doft inte finns kvar i mitt minne, jag kan gräva hur mycket som helst i min hjärna, men den finns inte där. Jag vill bara känna hennes doft, för då känns hon levande.