torsdag 5 september 2013

Det här med livet

Ni vet den där viktiga saken som gör att vi lever? Det där som kallas livet. Ibland ställer jag mig frågan varför? Inte varför jag är här. Utan mer varför är jag här om det ändå ska göra så ont. För det gör riktigt ont, inte särskilt ofta. Men just nu gör det förbaskat ont. Det var bara igår när jag ställde mig i hissen och kände ett brännan knivhugg i bröstet. Ett hål som sa till mig att gå tillbaka och lägga mig i sängen. Men det gjorde jag inte utan jag satte mig på cykeln och gick i en roll. En roll som inte är Sara, det var som en annan person. Det var en tjej som cyklade till skolan utan ett leende på läpparna, för just då kändes det aldrig som att jag skulle kunna le igen. Varför? Jo för den där klumpen av hemskheter som satt fast i mitt bröst. Jag mådde så dåligt att det började kännas av fysiskt. Jag har känt så några gånger innan, men senast var väldigt länge sedan.

Jag kom till skolan tvingade mig att sätta mig på den tråkigaste lektionen någonsin. Jag led igenom hela lektionen också i någon slags roll, rollen kunde fortfarande inte le. Jag gjorde det jag skulle sen sprang jag ut därifrån. Det som är bra med skolan är att där blir jag upplockad, tjejerna ser mig direkt och tar tag i mig. Många  frågade hur det var med mig och jag sa bra. När det inte alls var bra. Det var allt annat än bra.

Sedan satte vi oss i kafeterian och jag fick panik på grund av alla röster som var där inne. Jag ville bara springa därifrån och aldrig komma tillbaka. Men i stället för att göra det tog jag hjälp. Jag gjorde något jag aldrig brukar göra, jag frågade om Elin ville följa med ut. Och innan jag ens hunnit komma ut genom dörren rann tårarna. Jag fick vräka ur mig allt, och Elin erbjöd sin axel. jag. Jag fick säga de orden som jag så sällan säger; jag saknar min mamma. De orden kan jag skriva ut på instagram eller på twitter, men jag säger de aldrig högt. Varför vet jag inte. Men jag sa orden och när du artikulerade sig ut från min sladdriga mun föll en liten sten av mitt bröst. När jag fick en kram av Elin förr en till av.

Jag kom in till resten av tjejerna och några grus föll av, men jag blev så otroligt  trött. Jag var utmattad av mina egna känslor. Jag åkte hem och sov.

Idag har jag mått mycket bättre och glädjen börjar komma tillbaka och det är så skönt. Men så här på kvällskvisten kommer känslorna lite lätt tillbaka, inte alls lika mycket som igår men en del.

-Jag saknar min mamma.

Obs, jag publicerar endast den här texten för att jag vet att få läser min blogg, och de som läser är mina närmaste.